Snart tillbaka i (hem)tjänst

Januari 2014

hemtj1

April 2015

Hej hej hemtjänst, vi ses igen!

Att göra ett studieuppehåll och söka jobb inom hemtjänsten, det var det bästa valet jag gjorde sådär på 2013:s sluttamp. Jävlar vad det gav mig massor! Halva 2014 spenderade jag på Svartbäckens hemtjänst i Uppsala, och aldrig hade jag en neutral dag. Allra oftast hände något svinfint, men ibland jättejobbigt. Jag är jätteglad att jag vågade trotsa ”personlig hygien”-skräcken och testa. Fortfarande saknar jag vissa personer jag besökte mycket då.

Kloka, optimistiska, sträva, buttra, skojare – precis som folk är. Med kontrollbehov, pratbehov, med stela händer, virrigt huvud, med massa familj eller helt utan – precis som folk. Som vill vara ifred, som vill göra så mycket det går själv, som vill ha det på sitt vis, som vill se nya saker, som vill leva jättemycket eller knappt alls – precis som folk. Som varken ser eller hör eller som har hela världen i sitt hjärta men är fast i sitt hem. Som tycker att jag är ett nödvändigt ont eller det bästa som händer om dagarna. Precis som vem som helst.

Nu inskolas jag här i Västerås för att sommarvikariera efter vårterminens slut och kvittra ”Godmorgon godmorgon!” till nya människor om morgnarna. Så himlars fint det kommer bli!

Avmaskat: Viajante

1502308vija_600-6

1502308vija_600-2 1502308vija_600-41502308vija_600-3

1502308vija_600-5 1502308vija_600

 

Äntligen avmaskat!

I somras spontanköpte jag ett eldfärgat garn av okänd kvalité och tänkte att rullen som värst kunde få stå som prydnad hemma. Men så började jag springa på stickkafé här i Västerås där jag direkt fick massvis med pepp på allt jag skulle kunna göra med det, och vips hade jag valt ett mönster och börjat.

En hel massa filmtittarvänlig rätstickning på rundsticka, och några rader spetsstickning på slutet, senare: min Viajante är klar!

Något kortare än originalet (jag gick över till spetsstickning när min korta del var 60cm oblockad) och helt awesome. Urnöjd! Jag hade tröttnat på rätstickningen där mot slutet, men nu efter avmaskning är jag sugen på att göra en till. Då med en mycket mer dekorativ/iögonfallande/synlig ryggrad. Tills dess ska jag njuta av denna (i vårvärmen!)!

Ps: om du vill sticka en egen Viajante så kan du läsa mer och köpa mönstret (här) på Ravelry eller (här) i designerns egen shop.

♀ Internationella kvinnodagen ♀

1502308kv2_600

Som jag skrev ifjol:

”Fina fina fina ni. Jag blir stolt, varm och glad över alla artikeldelningar från IRL-event ni deltar på, debatter ni driver och förändringen ni skapar. Feminismen är storm, bris och andetag som blåser skiten ur hatet och världen är vackrast i er. Oss. Vi som turas om att stå längst fram, vi som förstår att varje liten bäck räknas. Som påminner varann om att inte vara svartvita, måla med breda penslar och stänga ute utan välkomna in. Vi som stöttar varann i att ömsom vara asförbannade ömsom nyanserade.

Spänn musklerna, ta i från tårna, fall tillbaka i våra armar. Du är aldrig ensam och du behöver aldrig göra det här ensam. Till sist: Gör och var saker som är vackra och bra och ger energi, lyft blicken, få solen i ögonen och skratta för att ständigt påminna dig om det du kämpar för. Det mäktiga, fascinerande, ballaste vi har här i livet: Livet. Let’s do this!”

Fyra årstider ihop

10259294_10152879452707995_7754390766000231951_o

Mitt i vintern hittade vi varann. Framför varsin dator i varsin stad nästlade vi in oss i oss och ignorerade mörkret. Med våren kom vi ut som vi och ut: på utflykter och spontanhäng och balkongfrukostar, allt som är det som räknas. Det som jobb och pendelavstånd bara är insprängda parenteser i. Och samma sensommarkväll som vi bestämde att jo, jag flyttar in med dig till hösten, så rös vi till över hösten-vintern-kylan; men vi kommer ju ha den ihop!

Vintern överlevde vi och i förra veckan hade vi vart sambos i ett halvår. Med stora koppar kaffe och te, film, stickning, tv-spel, hånande-av-hund och roliga frisyrer har vi styrt kosan genom vinterrusket mot ljusare tider. Genom kvarteret Bråk & Jämmer ibland, vägen kantad med lustiga Netto-fynd, second hand-spaningar och finöl då och då, alltid med ärlighet i allt vi gör och aldrig har vi diskat direkt efter maten.

Se, jag har hittat en kompromisslös man som spontanfirar mig med gula elefanter, även fast han inte gillar gult själv. Stolt med självdistans. Enormt hjärta. Klipsk och full av tillit. Nynnar medan han fönar håret. Som jag växer av och tillsammans med. Jag gillar vad jag ser när jag ser honom, och jag gillar vad han ser när han ser mig!

Nu kommer våren igen,och jag älskar att jag denna gång slipper sitta på nån jävla buss från Uppsala först innan jag får utbrista men titta vilket fint ljus ute!! och pussa honom medan han ler och himlar med ögonen. Jag blir glad av det. Och av att debattera, kocka, hundäga, soffslöa och äventyra med honom. Det vill jag fortsätta med. Och få honom att fnissa.

En gång om dan, minst.

365 hittills, plus igår, och idag, och imorgon – minst!

1 2 34 5 67 8 9

Fågelfredag: Fig 05

150220fot-5

Femte sittningen hos John avverkades i fredags och här vart det riktigt knepigt att fotografera! En asball sjöfågelfot modell stor, Fig 05 och några initialer för anatomiska delar sitter nu på insida överarm i skissig stil. Dessutom; ”Alla hjärtans dag är över hördu!”, men ett litet D finns med ändå. Näme!

Här är bilder från dagen efter, innan den ens börjat flagna. När den fasen är över ska jag få hjälp med att ta helarmsbilder – för dra nu vad himla himla bra den blir! Hurra!

150220fot

150220fot_297 150220fot_297-2

Låt mig tala om kroppsvätskor, akademin darling

Igår framförde jag ett argumenterande tal som en övning inom ramarna för den (svinroliga) kurs i muntlig kommunikation som jag går nu! Alltså adrenalinet att prata inför folk: helt galet.

Talet handlade om mens ur miljö- och hälsosynpunkt och min tes är att menskoppen är det bästa mensskyddet, såklart. Hurra!

Sååå, vill du också höra mig prata i drygt 5 minuter om mens, menssex, onödiga sopberg och konspirationsteorier? Det här var första gången jag stod inför folk och pratade om det, förhoppningsvis inte den sista. Åh, äh, vad är det här att visa upp? Fast vad fasen, övning ger färdighet och det var verkligen så himla himla roligt! Skulle gärna göra det igen. Så vafalls, lyssna!

Menskopp, menskopp, menskopp, menskopp – aaaawwwesoooommmmme!

Klick klick

150214daniel_600px

150214daniel_sta_600px-2 150208da

Min kamera väger olika mycket i perioder. Ibland känns den enorm och åbäkig och jobbig; nu börjar den bli vansinnigt lätt att bara plocka med sig på väg ut. Lite som allt kreativt just nu. Det är så lätt att plocka upp boken och fortsätta läsa, stickningen, spinningen. Så mycket kul! Det kanske är solen och ljuset som gör det. Varför hatar folk februari? November var åt helvete, men februari, februari är fint som semlor och jordnötsringar!

Fotona igen. De är tagna vid två tillfällen, båda med mitt 50mm-objektiv. f/4.0 på de två bilderna med ögonkontakt, f/8.0 på den utan keps. Fullformatskameran jobbar på bra men det krävs tanke för att bemästra den hårda vårsolen som med glädje fräter ut ansikten om den får tillfälle. Någon gräns på roligheterna får vi allt ha. Men det är verkligen roligt. Lika kul som Daniels hår är orange nu för tiden! Rimligt att bli tvärinspirerad ena dagen och köpa hem blekning och säga ”Kör!” till mig den andra. Härliga karl.

Ack. Det är väl solen, ljuset, och den härliga karln som gör det då kanske.

Det. Februari. Jag sa ju det!

Om ett möjligt möte

Jag skriver mycket nu. Skönlitterära berättelser, argumenterande texter, högtidstal, dagboksanteckningar. Texter styrda av mina studier men även helt fria. Det är väldigt väldigt utvecklande, och jag tänkte lägga upp lite av det här då och då.

Bland annat skulle vi skriva en kort berättelse med valfritt ordspråk som avslut.
Min blev såhär (och vill du så får du gärna kommentera vad du tycker om den i kommentarerna!):


Tack

Bertil blir sen hem, jag måste hinna till mamma på sjukhuset och Linda ringde nyss och meddelade att hon och ungarna kommer klockan fyra. Jag får åka nu om jag ska hinna.

Jag sätter mig på stolen i hallen och tar på mig skorna. Blixtlås på insidan – så praktiskt nu när jag har börjat få ont i ryggen. Jag ställer mig upp och drar ned jackan från galjen, får i ett svep på mig den och puttar med armbågen upp dörren med kraft medan jag lyfter upp sopsäcken i famnen. Jag hinner bara precis uppfatta ekot av rörelse i trappuppgången när någon slår i dörren så att den tvärstannar i accelerationen. Fortfarande med ögonen efter nycklarna på kroken i hallen hör jag ett piggt ursäktande av en röst som får mig att stanna till. En röst om jag hört tala i samma ton trots alla motgångar under år ut och år in. Liten och späd men med kraft som från inuti. Som skrämt och utmanat min uppfattning om vad styrka och svaghet är, som stört den jämna strömmen, som skurit genom storm. Som fortsatte prata trots allt. Som bett om ursäkt alldeles för många gånger.

Sopsäcken halkar till i min famn men personen där ute har återfått balansen och står nu rakt utanför min dörr, men påbörjar direkt en ny rörelse att fortsätta nedför trapporna då jag vänder mig ditåt och ser att det är hon. Panik. Glädje. Skam. Rädsla. En chans.

– Förlåt!

Tre trappsteg ned redan, vänder hon sig så om.

– Va?

Hon ser mig. Jag ser henne. Jag såg henne då också, men jag kunde inte, jag hann inte, jag ville vilja men jag ville inte. Du lever. Jag är så glad att du lever!

– Förlåt!

Hon stirrar. Jag med. Min telefon ringer men det spelar ingen roll.

– Förlåt mig.

En evighet på ett ögonblick.

Kafferast med ambrosiakaka i värmen medan en välbekant ensam siluett stod på skolgårdens trapp igen. Barnens föräldrar som skrek i telefonen varje gång vi faktiskt försökte. En flicka med pigg röst som fortsatte komma till skolan. ”Nästa termin ska jag ta tag i det”. Linda till skid-VM. Klassrumsbyte, prov på fredag, utflykt imorgon, det passar inte. Kvarglömda lappar kring bänkarna som du missat och som jag argt snabbt städade undan. Föräldrasamtal samtidigt som Bertil låg inne på sjukhus. ”De leker inte så mycket ihop bara”. Elevhop som rasslade ut ur skolbussen och samma tilltuffsade person sist varje dag. Plötsligt tog grundskolan slut. Du försvann, utan att jag lärt dig flyga.

– Du är förlåten. Tack.

Stenar rasar från mitt bröst, spänningar i käkarna ger upp, prestationsångest dunstar bort, ut i intet. Jag stirrar och min haka faller ned mot bröstet, jag är tom och trött. Sprang jag just ett maraton? Kvinnan framför mig är 25 år och ska om fyra sekunder med raska steg fortsätta nedför trappan och lämna mig mer hel och i spillror än jag någonsin varit. Samtidigt är hon en flicka på 10 år. Och med sin lugna stämma läker hon ett sår med fyra enkla ord:

– Bättre sent än aldrig.